VM-guld,VM-guld, VM-silver,
VM-silver, VM-silver och ett VM-brons.

Så blev skörden till Bollnäs under VM som i år gick i Norrköping.

Over-all guld till mig, puhhh efter alla år av skador och slit. Mycket skönt. Och ett efterlängtat Discathonguld där jag vann med en sekunds marginal. 10 år har jag kämpat för det. DDC silver med Caonrad Damond. Så nära ett guld.

Stina var med i tre grenar och tog tre medaljer. SCF-brons och nytt personrekord i MTA på 8.25 sek. Längd-silver på 108m bara en meter från guldet och ett personrekord i försöken på 111m. Och sen ett strålande DDC-silver med Regina Olnils.

DDC-medaljörerna. Regina, Stina, Conrad och Tomas

Overallguldet. Banketten.

3 VM-medaljer blev det i
Ft: Collins under VM 2011!!

En mycket stor bonus eftersom VM-uppladdningen varit i Ecuador. Stina och jag volontärjobbade där under ett halv år innan VM. Mycket träning men på ett annorlunda sätt.

Stina vann ett guld i längd (101m i motvind) och brons i DDC och jag vann ett silver i SCF (på sista kastet).

4 VM-guld och 3 silver på VM
 i Jacksonville Florida 2009!!!

Helt fantastiskt!!! Stina Persson tog över tronen på over-all-sidan med sina 7 medaljer på Over-all-VM i Jacksonville Florida 6-12 juli 2009.

Hon sa att hon var nöjd med en medalj innan vi åkte men efter guld i längd, SCF och discathon + overall master var det svårt att vara mer än supernöjd.

Att i vindstilla kasta 103 meter med nyintränad turn-around teknik och en världsmästartitel i längd stod jag häpen. Det var dag 1 och jag undrade vad som var på gång. Att få till det när det verkligen gäller är alla idrottsmäns stora lycka och svårighet. Nu blev det också silver i DDC med Regina Olnils, silver i golf och Overall. I DDC kämpade de hårt och föll på sista kasten med 15-13. Det har givit mersmak och träningen har fortsatt. Kanske för ett nytt VM om ett eller två år.

Jag är mycket glad och bugar för drottningen.

Efter 18 år blev det VM-Guld 2007 i Ithaca, New York, USA

Kämpa i 18 år och sen, puhhh, VM-guld. Vad händer nu…

Det tog en vecka att deppa färdigt efter VM slutat. Inte för att det gick dåligt, nej tvärtom alla mina frisbeedrömmar uppfylldes, men… För mig blir det ett hål liksom när jag har satsat så hårt under så lång tid med träning i ur och skur och så är allt plötsligt slut. Ni som varit där känner nog igen er. Och det gäller nog inte bara sport.

 I alla fall så det jag kämpat för i 18 år för att drömmen ska gå i uppfyllelse. För 18 år sedan vann jag juniorVM-guld för allround i Coldchester, England. Sedan dess har jag jagat den högsta frisbeetiteln för mig. Att bli världens bästa frisbeesportspelare. Ursäkta ultimatespelare, gutslirar, fristilare och discgolfare, men för mig är att bli världsmästare i allround störst. Jag har spelat alla grenar med VM-silver i Guts, JVMGuld i Ultimate och US-openguld i discgolf, SMsilver i fristil. Hursomhelst. VMGuld i allround för mig är att vara bland molnen på himlen en solig dag.

Vägen upp bland molen har varit krokig för mig. Jag har fått kämpa och kämpa och kämpa och nu är jag äntligen där puhhhh. För att nämna några skador jag har haft på grund av träning och tävling: Hälseneinflammation, båda ljumskarna inflammerade och höger ljumske i två år  som slutade i operation, brosk i vänsterknäsenan på grund av för mycket löpträning som jag har opererat en gång och kanske måste göra det igen, uttänjt ledband på höger knä efter en kille landat på knät på ultimate SM(det blev kryckor ett bra tag), vrickade fötter och mera kryckor, inflammation i höger axel och uttänjd sena i höger axel, sorkpest med hög feber (sant faktiskt, pga slickat på fingrarna med sorkpestdamm på golfen) muskelbristing i vänster vad, plus sträckningar i lår, baksidan av lår, rygg och ljumskar. Nu under VM kände jag på grund av för mycket träning hur ljumskar och rygg blev överansträngda, men med gick ändå med mycket streching, lång uppvärmning och massage. Ryggen är fortfarande inte bra.

Nåja det var det tråkiga. Det som gjort allt värt att fortsätta och fortsätta och aldrig ge upp är givetvis den hägrande guldmedaljen men också vännerna, konkurrenterna och tävlingarna. Frisbeesporten är för mig helt underbar. En livsstil, spirit of the game. Alla härliga vänner jag fått och härliga motspelare jag mött. Att få stöd av motspelare och kunna glädjas att konkurrerande vänner lyckas vinna är för mig värt så mycket. Och så var det på VM. Jag fick mycket på hejningar av mina motspelare (och även hejapå-sms från Sverige). Min kärlek till frisbeesporten och mina motspelare är mycket stor. För mig är det som en frisbee-familj. Man dyker upp på VM och träffar gamla vänner och får nya, vi umgås och snackar för att sen stångas med all kraft om vem som är bäst, blod svett och tårar. För att sedan gå och äta middag och snacka om hur det gick och skratta och ge varann tips.

Nu har jag blivit världens bästa frisbeesportspelare och vad händer nu… Ja, jag vet inte riktigt. Det enda jag vet att jag kan inte bara sluta med det som jag älskar så högt. Kanske inte pressa kroppen till bristningsgränsen lika ofta som för men, jag kommer alltid på någon nivå spela frisbeesport. /Tomas Burvall