VM-guld,VM-guld,
VM-silver,
VM-silver, VM-silver och ett VM-brons.
Så blev skörden till Bollnäs under VM som i år gick i Norrköping.
Over-all guld till mig, puhhh efter alla år av skador och slit.
Mycket skönt. Och ett efterlängtat Discathonguld där jag vann
med en sekunds marginal. 10 år har jag kämpat för det. DDC
silver med Caonrad Damond. Så nära ett guld.
Stina var med i tre grenar och tog tre medaljer. SCF-brons och
nytt personrekord i MTA på 8.25 sek. Längd-silver på 108m bara
en meter från guldet och ett personrekord i försöken på 111m.
Och sen ett strålande DDC-silver med Regina Olnils.

DDC-medaljörerna. Regina, Stina, Conrad och
Tomas

Overallguldet. Banketten.
3 VM-medaljer blev det i
Ft: Collins under VM 2011!!
En mycket stor bonus eftersom VM-uppladdningen varit i Ecuador.
Stina och jag volontärjobbade där under ett halv år innan VM.
Mycket träning men på ett annorlunda sätt.
Stina vann ett guld i längd (101m i motvind) och brons i DDC och jag vann
ett silver i SCF (på sista kastet).
4 VM-guld och 3 silver på VM
i Jacksonville Florida 2009!!!
Helt fantastiskt!!! Stina Persson tog över tronen på
over-all-sidan med sina 7 medaljer på Over-all-VM i Jacksonville
Florida 6-12 juli 2009.

Hon sa att hon var nöjd med en medalj
innan vi åkte men efter guld i längd, SCF och discathon + overall
master var det svårt att vara mer än supernöjd.
Att i vindstilla kasta 103 meter med
nyintränad turn-around teknik
och en världsmästartitel i längd stod jag häpen. Det var dag 1 och
jag undrade vad som var på gång. Att få till det när det verkligen
gäller är alla idrottsmäns stora lycka och svårighet. Nu blev det
också silver i DDC med Regina Olnils, silver i golf och Overall. I
DDC kämpade de hårt och föll på sista kasten med 15-13. Det har
givit mersmak och träningen har fortsatt. Kanske för ett nytt VM
om ett eller två år.
Jag är mycket glad och bugar för
drottningen.
Efter 18 år blev det
VM-Guld 2007 i Ithaca, New York, USA
Kämpa i 18 år och sen,
puhhh, VM-guld. Vad händer nu…
Det tog en vecka
att
deppa färdigt efter VM slutat. Inte för att det
gick dåligt, nej tvärtom alla mina frisbeedrömmar uppfylldes, men…
För mig blir det ett hål liksom när jag har satsat så hårt under
så lång tid med träning i ur och skur och så är allt plötsligt
slut. Ni som varit där känner nog igen er. Och det gäller nog inte
bara sport.
I alla fall så
det jag kämpat för i 18 år för att drömmen ska gå i uppfyllelse.
För 18 år sedan vann jag juniorVM-guld för allround i Coldchester,
England. Sedan dess har jag jagat den högsta frisbeetiteln för
mig. Att bli världens bästa frisbeesportspelare. Ursäkta
ultimatespelare, gutslirar, fristilare och discgolfare, men för
mig är att bli världsmästare i allround störst. Jag har spelat
alla grenar med VM-silver i Guts, JVMGuld i Ultimate och
US-openguld i discgolf, SMsilver i fristil. Hursomhelst. VMGuld i
allround för mig är att vara bland molnen på himlen en solig dag.
Vägen upp bland
molen har varit krokig för mig. Jag har fått kämpa och kämpa och
kämpa och nu är jag äntligen där puhhhh. För att nämna några
skador jag har haft på grund av träning och tävling:
Hälseneinflammation, båda ljumskarna inflammerade och höger
ljumske i två år som slutade i operation, brosk i vänsterknäsenan
på grund av för mycket löpträning som jag har opererat en gång och
kanske måste göra det igen, uttänjt ledband på höger knä efter en
kille landat på knät på ultimate SM(det blev kryckor ett bra tag),
vrickade fötter och mera kryckor, inflammation i höger axel och
uttänjd sena i höger axel, sorkpest med hög feber (sant faktiskt,
pga slickat på fingrarna med sorkpestdamm på golfen)
muskelbristing i vänster vad, plus sträckningar i lår, baksidan av
lår, rygg och ljumskar. Nu under VM kände jag på grund av för
mycket träning hur ljumskar och rygg blev överansträngda, men med
gick ändå med mycket streching, lång uppvärmning och massage.
Ryggen är fortfarande inte bra.
Nåja det var det
tråkiga. Det som gjort allt värt att fortsätta och fortsätta och
aldrig ge upp är givetvis den hägrande guldmedaljen men också
vännerna, konkurrenterna och tävlingarna. Frisbeesporten är för
mig helt underbar. En livsstil, spirit of the game. Alla härliga
vänner jag fått och härliga motspelare jag mött. Att få stöd av
motspelare och kunna glädjas att konkurrerande vänner lyckas vinna
är för mig värt så mycket. Och så var det på VM. Jag fick mycket
på hejningar av mina motspelare (och även hejapå-sms från
Sverige). Min kärlek till frisbeesporten och mina motspelare är
mycket stor. För mig är det som en frisbee-familj. Man dyker upp
på VM och träffar gamla vänner och får nya, vi umgås och snackar
för att sen stångas med all kraft om vem som är bäst, blod svett
och tårar. För att sedan gå och äta middag och snacka om hur det
gick och skratta och ge varann tips.
Nu har jag
blivit världens bästa frisbeesportspelare och vad händer nu… Ja,
jag vet inte riktigt. Det enda jag vet att jag kan inte bara sluta
med det som jag älskar så högt. Kanske inte pressa kroppen till
bristningsgränsen lika ofta som för men, jag kommer alltid på
någon nivå spela frisbeesport. /Tomas
Burvall |